Hopp upp och ner på barnmässan - jätteglad. Hon hade hur skoj som helst! Jag glömde visa detta när jag skrev om barnmässan, men bättre sent än aldrig! Några som gick förbi sa "Kolla vilken unge!!" Hon har alltid älskat att hoppa men vi har tyvärr aldrig haft nån hoppgunga eller sån där grej som i filmen åt henne. Ha lite tålamod när ni kollar filmen, det tar några sekunder innan hon fattar grejen och kommer igång men sen blir det fart på henne!
Jag har inte kollat upp hur man gör för att vrida på filmen så ni får vrida på datorn så länge :-)
Förresten har jag fått något strul på datorn som gör att jag haft problem att hämta bilder från kameran. Därför har det varit lite tunt med bilder på sista tiden, men det kommer, så fort som jag antingen lånar pappans dator eller löser problemet. Får skicka upp lite gamla bilder som ni inte sett ännu tills vidare.
Jag har fört en liten resedagbok för att det är lite kul att minnas vad vi gjort här nere. Vi har varit en vecka i Portugal nu.
Vi har varit en vecka i Portugal nu och vi bor på en liten lyxig förort till Lissabon som heter Estoril. Den är nästan är ihopväxt med grannstaden Cascais där det finns mer restauranger och nattliv. För att ta sig mellan Estoril och Cascais går man en otroligt vacker strandpromenad. Det är pendelavstånd till Lissabon, ca 20 minuter med tåget.Vi tog ett direktflyg till Lissabon från Arlanda. Den här gången var jag inte lika nervös över hur resandet skulle gå med bebis som jag var när vi åkte till London eftersom det gick så himla bra den flygningen, men lite pirrigt var det ändå. Vi hoppades på att hon skulle sova under resan men vi insåg att det inte fanns en chans i världen att hon skulle sova hela vägen eftersom flygningen var dubbelt så lång den här gången.
När vi lyfte från Arlanda gick det faktiskt att amma och därefter somnade hon. Hon sov ungefär halva vägen, och när hon vaknade var hon inte alls grinig, men skulle som vanligt hålla igång nonstopp. Vi fick mat på planet, det var rätt gott faktiskt, och till efterrätt fanns det en liten kaka och en fruktsallad. Jonas åt upp sin fruktsallad direkt, men jag hade sparat min så han sneglade på den lite fundersamt och till slut frågade han – Ska inte du ha din fruktsallad? "Jo", svarade jag "men jag sparar den utifall bebis skulle vakna" "Oj, det var ju rutinerat!" tyckte pappan. Jo, det blir väl så, man tar till de små knep som går för att roa och underhålla lilla pyret. Skulle hon vilja ha lite frukt skulle det kanske kunna ge oss ytterligare några minuter medans hon är nöjd.
Vi anlände till Lissabons flygplats vid halv sju på kvällen ungefär, och det tog till efter åtta innan vi var framme på hotellet. Jonas hade hört att det ska vara väldigt billigt att åka taxi i Portugal, och vi hade bestämt oss för att ta en taxi till hotellet för det blir så mycket enklare så. Men för säkerhets skull frågade vi i informationsdisken som sålde taxi vouchers om vad en taxiresa till Estoril ska kosta och om man skulle ha en sån där voucher. Enligt tjejen bakom disken skulle det inte löna sig med voucher för det kostar 45 euro fast pris med voucher men om vi kör på taxameter skulle det kosta 30-35 euro beroende på hur mycket trafik det är. Hon rekommenderade oss att därför inte köpa nån voucher, de lönar sig inte på vår resa.
Hon hade fel. Vi åkte med en rätt skum taxichaffis, eller i alla fall tycker jag de känns lite skumma om de inte säger ett ljud på hela resan. Taxametern tickade på, och man insåg att det inte riktigt skulle landa på vad hon sagt, eller åtminstone på den högre summan. När vi kom fram ville han ha över 50 euro, taxametern hade stannat på strax över 40 men så ville han ha pengar för tillbakaresan också. Suck, vi skulle köpt sån där voucher istället… men hur lätt är det att veta när man är för första gången på ett ställe?
En positiv överraskning var ändå att vårt billiga hotell såg mycket schysstare ut än vi förväntat oss. Vi fick ett dubbelrum på andra våningen och det var inte jättestort men absolut fullt tillräckligt för att Amanda skulle kunna krypa lite också. Sängarna stod ihop från början, vilket är smidigt när vi har bebis i samma säng. I London fick vi ju möblera om lite för att flytta ihop sängarna. Visserligen sover hon i min säng men det känns bättre att det är en stor säng om hon bökar runt. Längst upp i hörnet ovanför dörren satt en pytteliten tv – varför placerar man tvn så långt bort som det bara går när den är den minsta man kan tänka sig?
En annan positiv överraskning var vår balkong med fin utsikt ut över poolen med texten "Hotel Lido" i botten och jättehöga upplysta palmer runtikring som räckte ända upp till vår balkong.
Vi gick ut ganska så direkt och tog nåt lätt att äta på ett ställe mittemot Casino Estoril. Det blev varsin hamburgare, Jonas tog en dubbel med ost och bacon, medans jag provade en med ananas på. Det kändes som lagom nivå på maten eftersom vi var rätt trötta. Det var på ett enkelt ställe, men burgarna var förvånansvärt goda, de smakade riktigt hemgjort. Amanda var pigg och glad och servitörerna flörtade med henne. Det var något som de fortsatt med under hela resan.
Portugiserna verkar vara ett väldigt barnkärt folk. Vart vi än går vinkar de åt Amanda, gör roliga grimaser och leker tittut med henne – allt för att locka fram ett leende. Det är jättehärligt att de är så glada i barn.
På vår första hela dag i Portugal bestämde vi oss för att börja med att utforska hemmaplan. Vädret var varmt nog för t-shirt trots att det ändå är i november. Vi började med att prova frukosten på hotellet. Vi trodde väl inte det skulle vara något vidare, efter våra erfarenheter i London och Rom, där det brukar vara flingor, skorpor och marmelad som serveras (om man inte beställt English breakfast förstås). Men det var faktiskt inte alls så illa här. Det finns förutom den obligatoriska marmeladen och flingorna med mjölk, även ost och skinka, olika sorters färskt bröd, äggröra, färsk frukt, nån sorts lite söta gula bullar, juice, kaffe/te/choklad-automat.
Efter frukost däckade Amanda och hon sov sen i vagnen i flera timmar. Vi tog en promenad längs kusten ner till Cascais där shopping och affärslivet florerar. Estoril är i jämförelse, ganska dött. Eller lugnt, kan man kanske också uttrycka det. Men nu när det är lågsäsong skulle de säkert funka rätt bra att bo i Cascais också. Annars rekommenderas Estoril för lugnet, eftersom Cascais ändå ligger så nära om man vill ha lite mat eller nöjen.
Det var en väldigt vacker promenad längs stranden till Cascais. Det var väldigt många som joggade eller promenerade längs strandpromenaden, och det fanns till och med stationer för styrketräning längs vägen, precis som det kan göra i vissa motionsspår i skogen hemmavid. Vi såg några gubbar som gick och pratade och rätt som det var gjorde de en ursnygg vändning runt en lyktstolpe där de liksom mötte varann runt stolpen medans de rundade den från var sitt håll– det var inget snack om att det hade gjort den övningen många gånger tidigare! Det fick med att tänka på att man ser inte så mycket gubbar som är ute och promenerar ihop hemma i Sverige.
Vi gick nåt varv i Cascais innan vi gick vidare längs kusten. Inte för vi hade något speciellt mål, utan bara för det var så fint att vara ute och gå längs havet. Vi hade inte riktigt kollat upp vad vi kunde förvänta oss längs vägen där vi gick så vi stannade till och kollade på sånt som verkade intressant. En väg fortsatte in till en stor vit byggnad som var så vit att det lyste i ögonen på en. Det visade sig vara ett fyrmuseum och längst upp fanns också en häftig fyr som var helt kaklad.
Kaklad ja, allt verkar vara kaklat här, det mesta målat dessutom. De kaklar utanpå husen, inne i trappuppgångarna och alla gatuskyltar består av dekormålat kakel.
Vi ville inte stanna efterom vi var rätt så säkra att Amanda skulle somna då, men när vi kom till ett fik med ett suveränt läge med magnifik utsikt över havet kunde vi inte låta bli att ta den risken. Vi tog varsitt portugisiskt bakverk, och Jonas beställde en kaffe och jag ett glas juice. Servitören började rabbla upp olika sorters juice, men när han kom till mangojuice stoppade jag honom – "Det blir jättebra, jag tar mangojuice tack!" "Mango!" upprepade han, och en lång stund senare kom han tillbaks med den blaskigaste papayajjuice jag nånsin smakat. Den smakade i princip ingenting. Men det var ändå sammantaget en helt fantastisk fika på en fantastisk dag. Dessutom är det betydligt billigare att fika här än vad det är hemma.
Otroligt nog vaknade inte Amanda medans vi fikade, så vi började gå tillbaks till Cascais. Jonas pratade mobiltelefon med jobbet, jag tittade ut över havet och sneglade ner i vagnen om vart annat, lite orolig för att lillan skulle vakna.
Det visade sig att vi hann hela vägen tillbaks till Cascais innan hon vaknade. Jag fick börja med att byta en blöja ute i en park, och den luktade otroligt knepigt. Vi misstänker att det blir dumt för magen när hon får för mycket frukt och fruktpuré.
Lunchen intog vi på ett ställe som kändes väldigt lokalt. Vi beställde en inhemsk fiskrätt som vi hade hört och läst att man skulle prova på när man är här nere och det är ju kul att prova de lokala grejerna när man är på semester. Men när Jonas beställde en sån bestämde jag mig för att ta nåt annat och fastnade för dagens rätt – en ugnsrätt med anka och ris. När vi beställde sa kyparen att det skulle ta ett tag att fixa fram fiskrätten och att han för bebisens skull rekommenderade oss att beställa något annat. Det enda som gick någorlunda fort att fixa fram var Dagens rätt, så det slutade med att vi tog det bägge två.
Det visade sig att det var inget dåligt val. Riset var jättemustigt och gott, och det var nån sorts stekta skink eller baconbitar strösslade ovanpå maträtten som var väldigt goda och passade bra till. Det enda som inte var något vidare var oliverna. Vi gillar ju egentligen oliver, men de här var in i det närmaste oätliga. De smakade inte bara beskt, vilket är en rätt så normal smak på oliver, utan det var så att jag nästan skulle beskriva det som om de smakade nån sorts rengöringsmedel. Mycket märkligt. Det gick inte att äta upp dem hur som helst.
Jonas sa att det skulle vara lätt att bli alkoholiserad i det här landet, för det är ju så löjligt billigt med vin till maten eller portvin efteråt. En karaff med en halv liter rött vin kostade 2.50 euro, vilket just nu motsvarar 25 kronor. En halvliter, det är nästan en flaska, speciellt som de inte är så petnoga när de fyller karafferna. Man får i regel betala minst det dubbla per glas i Sverige.
Portvinsglasen är stora och fyllda till bredden de också, och prislappen är 2.50-3.00 euro för restaurangens standard portvin. Det är inte illa det heller. Jag som inte är van vid alkohol tycker inte det smakar nåt vidare, men Jonas har verkligen uppskattat sina portvinsglas till sin "bica", dvs svarta kaffet som han tar efter maten på lokalernas vis.
Något annat de är jättebra på här nere är caféer och bakverk. Det vi provat än så länge har varit supergott, men ändå kostat en spottstyver.
Efter maten gick vi runt och tittade i stadskvarteren i Cascais. De flesta affärer var öppna och vi gick in i några av dem, men alla kommer man inte in i med barnvagnen. Även om vi får bära på Amanda största delen hon är vaken så är det väldigt smidigt att ha med vagnen för att hänga väskan på. Dessutom går det faktiskt att lägga,ner henne i vagnen när hon somnat , om Man bara är tillräckligt försiktig vid förflyttningen, och har vi tur kan hon sova timmar i vagnen.
Vi hittade en snygg liten barntröja i en butik med barnkläder som vi inte kunde motstå att köpa. Den hade ett blandat mönster på sig, lite i samma stil som Roxy och Quicksilvers mönster brukar kunna se ut. Den var inte jättestor i storleken och det fanns att välja mellan 74 och 86 så vi tog en 86a.
Vi blev rätt så mätta efter vår sena lunch så istället för att gå ut och äta igen tänkte vi köpa med oss lite till rummet när vi ändå skulle handla blöjor. Först hittade vi en galleria där en tjej vi frågat sagt att det skulle finnas en matbutik, men när vi inte direkt hittade den gick vi över vägen till något som hade en stor skylt som det stod "Jumbo" på, för det såg ut som en mataffär.
Mycket riktigt, det var som en stormarknad och det var riktigt kul att gå runt och titta där för det är ju så annorlunda mot hemma. Jag gillar att gå i mataffärer i andra länder för det ger en känsla av deras vardagsliv.
Vi köpte portugisisk lufttorkad skinka, skivad chorizo och mortadella över disk. Det fanns redan färdigskivat och upplagt under glasmonter så pekade man och sa vad man ville ha och hur många bitar. Så har vi inte i hemma i Sverige, där skivar de alltid precis när man ska ha – på gott och på ont. Det är fräscht med nyskivat, men man skulle känna sig lite besvärlig om man bara tog 5-6 skivor av varje sort av lite olika grejer. Jonas hittade en ost som han sen när han smakade på den tyckte smakade absolut ingenting, och så tog vi bröd, juice, läsk och lite snacks.
På fruktavdelningen plockade vi upp en kvittenfrukt, en jättestor sharonfrukt och mango. Det fanns två högar med mango med varsitt pris. Den ena högen var såna som åkt flyg och den andra som åkt båt. De som flugit var nästan dubbelt så dyra och visst är det ju sämre för miljön men vi tog ändå en sån för de borde rimligtvis vara mycket godare om de inte mognat i ett lastutrymme.
Jag hade missat att packa min och Amandas tandborstar, så vi gick till avdelningen för sånt och där hittade jag tandkräm till bebisar 0-2 år med mild mintsmak. Hemma hittar jag bara barntandkräm som smakar bubbelgum och godis så vi köpte en tub plus en pytteliten tandborste till lilltjejen. Typiskt nog glömde jag tandborste åt mig själv så jag får fortsätta låna Jonas tills vidare. Jag gör sådär ibland – går in i en affär för jag behöver något för egen del och kommer ut med det till Amanda istället. Det var samma sak när jag frös om händerna - Amanda fick vantar, inte jag…
Solen hade hunnit ner innan vi kom ut ur affären så vi vandrade hemåt längs vattnet. Det är en riktigt fin promenad. Det var nu högvatten så det såg lite annorlunda ut med vatten upp över vissa kajer tidigare var
Det blir kallare på kvällarna, men för att maxa känslan klädde vi på oss en tröja och åt vår picknick ute på balkongen, och det ångrade vi inte när vi väl satt där ute. Det var så vackert med utsikten över palmerna och den sköna känslan i luften. Det är ungefär som sen vår i klimatet just nu, jämfört med hemma. Man kan gå i tshirt på dagen men på kvällen drar man gärna på sig en tröja.
Den andra dagen bestämde vi oss för att prova på Lissabon. Vi hade hittat järnvägsstationen på vår tidigare promenad så efter frukost gick vi dit för att ta tåget in till storstan. Man kunde köpa biljetter i en automat och tåget kom efter en kort väntetid. Det påminde om pendeltågen hemma och restiden var ungefär 20 minuter tills vi kom fram. Amanda hade somnat i bärselen och jag hade försiktigt lagt ner henne i vagnen där hon sov vidare, i många timmar faktiskt. Kanske är det lite jobbigare med alla intryck jämfört med hemma.
Tåget åkte längs vattnet en lång stund, och det var så vackert. De flesta hus i närheten av där vi bor var tjusiga och det märks att vi bor i ett lite finare område, men när vi närmade oss Lissabon såg vi även lite sämre områden, fast det såg inte alls så ruffigt ut som till exempel förorterna till London kan göra.
Vi hade inte nån direkt plan på vad vi skulle se eller göra när vi kom fram så vi bara strosade runt lite, siktade på ett område som vi läst skulle vara fint enligt guideboken vi hade med oss. Det var ett väldigt charmigt område med smala gränder, franska balkonger och kakel på husen. Påminde lite om gamla stan hemmavid fast där hänger det inte direkt nån tvätt på linor utanför fönstren.
Området kändes ändå rätt så "dött" så vi blev lite förvånade att det stod så positivt om det i guideboken, men tänkte att det kanske är lite annat liv och myller där under turistsäsongen. Men sen visade det sig att vi hade hamnat på en bakgata, och gatan som gick parallellt med vår var det mycket mer liv på.
Trottoarerna, gågatorna och torgen i Lissabon är stenlagda, ofta i mönster såsom stjärnor eller geometriska figurer. Många hus äldre hus går grått eller beigt, men det är också vanligt med klara färger som rosa, klarblått, gult eller ockra. Delar eller hela fasaderna är ofta klädda i kakel. Längs fasaderna på husen fanns det franska balkonger med sirligt utformade räcken och de var antingen överbelamrade med växter eller så hängde det tvätt på linor, och ibland bägge var det bägge på en gång. En och en annan parabol sticker också ut från husväggarna.
På husen återkommer det hela tiden kakel, och då pratar vi inte om någon enstaka kakelplatta här och var utan hela fasaderna kan vara klädda i kakelplattor, ofta mönstrade så det blir extra slående. Kaklet återkommer överallt. Gatunamnsskyltarna är gjorda av målat kakel, trappuppgångar och fontäner på väggarna har vi också sett klädda i kakel. Och överallt finns det små butiker där man kan köpa med sig kakel hem. Det är lite lustigt med det här kakeltemat när vi faktiskt just nu får vårt kök omkaklat av farfar medans vi är borta på semester.
Det går gulliga små spårvagnar i längs de branta backarna i Lissabon, och det är jättecharmigt men jag som är uppvuxen med spårvagn uppskattar det nog inte fullt lika mycket som de flesta gör. De flesta backar gick det bra att ta sig fram i med barnvagnen, men en del var utformade som trappsteg och då är det värre för då skumpar det i massvis om man kör över dem. Det går väl an om hon är vaken och är i famnen, men sover hon tar man den mest försiktiga väg man kan istället, för att inte riskera att hon vaknar och är grinig.
Lissabon är väldigt backigt, vilket gör att vi bjuds på en del fantastiska utsiktsplatser. Vi kom till en park med en vidsträckt utsikt över staden. Där stannade vi och tog en fika - en espresso till Jonas och fräsch juice till mig och så provade vi ytterligare två av alla dessa fantastiska bakverk det finns här. Det är bra med att alla fik har espressomaskiner – de kan väldigt lätt fixa lite hett vatten som vi kan göra gröt av till Amanda.
Medans vi matade Amanda kom det en parkarbetare och sopade upp några löv i en rundel under trädet och la dem i en soptunna han hade med sig. Det såg ut som det var något han gör nån eller några dagar i veckan, och det fick mig att tänka på att den sortens helt manuellt arbete ser vi sällan i Sverige. Vi skulle klarat av hela torget på ett och samma tillfälle och gärna med nån form av maskin till hjälp, och inte åkt och småsopat lite varje dag som de verkar göra här. Men det kanske kan behövas här, för de verkar inte plocka upp bajset efter sina hundar här utan det ligger bruna högar lite här och var på trottoarerna och i parkerna, så man får passa var man sätter ner fötterna.
Efter fikan såg vi en sån där kikare som man kan blicka ut över staden med. Det är väl en sån där sak man bara gör när man är på semester. Vi stoppade ner en euro och pengen svalde den men kikaren fungerade inte ändå fast jag bankade några gånger på maskinen. Och egentligen när jag tänker på det - ofta hjälper det nånsin att man slår till en pryl? Den funkade inte ändå. Men vad gör väl det, utsikten var ju magnifik ändå.
Vi gick ännu en tur genom de gamla kvarteren och hamnade sen på lite bredare shoppinggator och gågator. De var vackert stenbelagda och tvärs över hängde nån sorts belysning som inte var tänd. Kanske var det juldekorationer, för vi har sett att de redan börjat dekorera till jul en del här nere. I en shoppinggalleria vi var inne i stod en jättestor julgran klädd med ljus och med figurer av Maria, Josef, tre vise män och andra gubbar längst ner.
Längs shoppinggatorna är det väl svårare att hitta de lite mer genuina matställena, men på en parallellgata hittade vi ett ställe som kändes som nåt mellanting mellan ett ställe för turister och lokalbefolkningen. När vi kom dit var det fullt med portugiser, men medans vi satt där kom en del andra turister också. Kanske är vi lite senare i våra lunchvanor än vad lokalbefolkningen är, eftersom vi gärna fikar en gång på förmiddagen innan vi äter mat. Jag åt grillad fisk som jag fick med ugnsbakade små potatisar och Jonas tog något grillat kött med pommes frites som han sköljde ner med rödvin. Efter maten tog Jonas en liten bica, alltså kaffe, och ett glas portvin i vanlig ordning. Jag tror han börjar göra det till en rätt så trevlig vana här nere!
En fika till hann vi med innan vi rörde oss hemåt. Längs stora shoppinggatan fanns ett ställe som sålde belgiska våfflor, jag tog en med socker och kanel och Jonas tog en toppad med pistageglass. Jag måste ju säga att vi lever rätt gott här nere!
Tåget hem var fullt med pendlare, och som vanligt flörtade en massa folk med Amanda. De är så otroligt barnkära här, vart man än går är det nån som leker tittut med Amanda eller vinkar till henne, och hon vinkar glatt tillbaka. Det märks att hon gillar gensvaret. Från att vara lite halvgrinig kan hon bli på jättebra humör om nån en bit bort sitter och vinkar åt henne, vips är hon jätteglada bebisen igen.
Hemma i Estoril gick vi förbi det gigantiska kasinot och vi provade om vi kunde få komma in och titta lite, men vi blev nekade i dörrn. Eller egentligen var det ju inte vi som blev nekade, utan Amanda – hon var för liten för kasino!
(…)
Dag 3 Utflykt till Sintra
Tjejen i receptionen hade rekommenderat oss att besöka Sintra, en by och ett område inte långt från där vi bor, och på den tredje dagen tänkte vi det skulle vara en bra utflykt. Efter frukost frågade vi i receptionen hur man tar sig dit per tåg, för vi hade för oss att hon hade sagt att det gick att ta tåget dit. Då svarade hon att det inte alls var så lätt att ta sig dit per tåg, utan om vi hade möjlighet att hyra bil var det mycket bättre att göra det.
Eftersom vi har en liten bebis som totalt avskyr att åka bil kändes det som något vi helst ville undvika under semestern. Det slutar bara upp med att Amanda skriker och jag gör allt jag kan för att få henne låta bli – tittut, ammar, leker med allt och lite till som hon kan finna intressant, matar henne med majskrokar och så vidare. Vi tänkte att vi ändå skulle höra oss för hur besvärligt det kan vara, för det skulle kunna vara värt et försök att ta tåget. Precis bredvid stationen hittade vi en turistinformation, och där fick vi tipset att istället ta bussen – de går direkt till Sintra. Perfekt, så fick det bli! Att vi inte tänkt på det tidigare.
Bussarna gick en gång i timman och vi kunde hoppa på en buss bara en kvart efter vårt besök på turistbyrån. Det var inga problem som helst att få med sig vagnen och resan kostade bara 7.10 euro för oss två inklusive bebis och vagn. Helt ok, det skulle kostat minst det dubbla hemmavid! Om man nu inte räknar med att man åker gratis med SL om man har med sig barnvagn förstås…
Resan till Sintra blev en upplevelse i sig eftersom vi fick se lite annat än de vanliga turistställena på vägen dit. Bussen passerade köpcentrum och områden som lokalbefolkningen bor och rör sig i, och de flesta som åkte bussen verkade inte heller vara turister. Men så är vi ju här i november också.
Vi gick av vid tågstationen och sen försökte vi utan att titta allt för noga på kartan, gå till nåt intressant ställe men det blev lite fel. Vi gick trånga vägar utan trottoarer där bilarna kunde komma farande hur fort som helst. Det kändes lite läskigt med bebis i vagnen. Visserligen var hon lugn och sovande men portugiserna kör ju som dårar så vi tog oss ifrån de farliga delarna så fort vi kunde.
Istället hamnade vi i en gullig liten by med lite medeltida karaktär. Hela Sintras äldre delar var otroligt fina, med äldre byggnader och trånga gränder, ett fantastiskt fint kaklat kyrktorn som glänste lång väg i solen och ett jättehäftigt slott med två väldigt speciella torn. Det såg nästan overklig ut, som en sagoby.
Jag läste att Sintra tagits upp på UNESCOs världsarvlista, och det syntes på utbudet av affärer i de gamla kvarteren att det lockar mycket turister. Det fanns gott om butiker där man kunde köpa hantverk som keramik och broderade dukar, eller tshirts med texten Sintra eller Portugal. Vi såg mycket andra turister, men eftersom vi är här i lågsäsong var det ändå inte proppfullt med folk.
Centralt i byn låg det fantastiska gamla palatset med de häftiga tornen, och vi var väldigt sugna på att gå in och titta men när Amanda sover vill man inte gärna väcka henne – hon är så mycket roligare om hon fått sova ut, är hon trött gnäller och grinar hon för minsta lilla. Därför satsade vi att äta först.
Det är roligt att försöka hitta de där lite genuinare ställena, men i sådana kvarter är det rätt så kört. När vi blev hungriga stannade vi till och åt på en liten pub eller vad man nu ska kalla det, med det kanske inte så portugisiskt klingande namnet "Lord Byron". Det fanns ett bord utomhus med två stolar, perfekt för oss. Amanda sov i vagnen medans vi åt väldigt goda toasts med tomat, getost och skinka, toppade med lite olivolja och torkad oregano som vi sköljde ner med husets röda vin och den lokala juiceläsken– väldigt enkelt och väldigt gott.
Amanda vaknade precis när vi skulle därifrån, så då var det läge att besöka slottet! Jag hade redan kollat att det gick bra att ställa ifrån sig vagnen där man köper biljetterna, för att ta in den på slottet var inte tillåtet – och helt omöjligt också för den delen, för slottet var fullt med trappor. Vi satte Amanda i bärselen på min rygg och där var hon nöjd ganska länge. Extra roligt blir det förstås när mamma skuttar fram "i galopp, i galopp, i galopp – hoppla hoppla!". Man gör vad man kan för att hålla lilla Pyret nöjd, om det så är att studsa runt i gyllene helkaklade salar.
Slottet var väl värt att besöka fullt med takmålningar och handgjorda målade kakelplattor över hela väggarna, och utsikten från fönstren ner mot byn Sintra och bort mot havet å ena sidan och bergen på den andra var magnifik.
Efter slottet tog vi en promenad genom byn till ett ställe vi kunde fika på som hade en sorts bakverk som var väldigt genuina för Sintra. Stället vi gick till stod det som tips om i guideboken vi hade med oss, men det visade sig sen att de där kakorna fanns precis överallt. Men det var ett bra ställe vi kom till. Det fanns bord utomhus där också, och det är så skönt att sitta ute i solen när det går. Jonas tog kaffe – "uma bica" – dvs en liten kopp espresso, och jag fick färskpressad apelsinjuice. Våra kakor var så goda att vi lite senare köpte med oss några hem.
Vi fick hett vatten som vi kunde blanda gröt av åt Amanda. Vi fick lite väl mycket vatten men jag ville inte stå och hälla ut det mitt framför ögonen på den gulliga tanten som hämtat det till vår lilla skål. "Äh, det gör väl inget med lite för mycket gröt" tänkte jag, och blandade i grötpulvret. Men det visade sig att vi hade lite pulver med oss på utflykten så det blev alldeles för löst, snarare som soppa än som gröt. Men lillan åt i alla fall.
Efter fikan kändes det som det skulle kunna vara läge att röra sig hemåt, men på vägen till stationen såg vi en park vi inte kunde låta bli att gå in i, dels för den såg fin ut och dels för den hade en WC-skylt. Det var en mycket finare park än vi först insett, med stora snirklande gångar, olika sorters träd och rabatter samt en hel del blommor trots att det som sagt är november.
När jag var på toa passade Jonas på att byta blöja på Amanda. Så fort den kissade blöjan kom av passade hon på att kissa när rumpan blev bar, och det kom lite på strumpan men annars kom resten på bänken och marken. Hennes kläder har hållit sig ovanligt fräscha mot vad de brukar. I vanliga fall brukar de behöva bytas efter en dag men i stort sett allt hon haft på sig går faktiskt fortfarande att använda. Kanske är det för att hon är mycket i famnen, och inte får utforska själva så mycket.
(…)
Dag 4. Hemma i Estoril och Cascais
Vi har varit ute på äventyr flera dagar i rad nu, så det kändes dags att ta en dag hemma på lugna badorten där vi bor. På morgonen var det hur fint väder som helst utanför fönstret med inte ett moln på himlen. De senaste dagarna har det ändå varit ganska grådaskigt på morgonen, men det har lättat upp lite senare.
Vi slöade på morgonen och kom iväg senare än vanligt, fast jag hade vaknat hur tidigt som helst, blivit väckt av bebis. Klockan var väl sisådär halv sex eller nåt sånt, jag minns knappt vad klockan var, men det var hur som helst mörkt ute när jag först vaknade och klockan var över nio när vi gick ner till frukostmatsalen. Jag hade på mig kjol och linne idag, och pappa Jonas hade pikétröja och jeans, men han ångrade efter ett tag att han inte tagit shorts.
Först när vi gav oss av tänkte vi gå till det där fiket vi var på första dagen som hade sån magnifik utsikt, men istället hittade vi ett ställe i hamnen i Cascais.
Vi hittade nån form av mässa eller utställning av lokala produkter, där Amanda fick en ballong formad som en blomma av en kille utklädd till pirat. Den tuggade hon på halva dan, men den sprack faktiskt inte fast vi i början var rätt nervösa för att den skulle göra det.
Solen sken och det har varit den varmaste dagen hittills på vår semester, runt 25 grader gissar vi. En perfekt dag för att bada i poolen tänkte vi, så efter fika och promenad gick vi hem så att Amanda skulle få krypa lite och få plaska i poolen, hon älskar ju att bada. Vi gick upp på hotellrummet och bytte om till babysim-badbyxor, bikini och badshorts och gick ner till poolen. Jag kände lite försiktigt på vattnet… men det var ju ISKALLT! Inte sådär lite svalt, utan man kunde liksom se framför sig isflaken och isbjörnarna simma runt i vattnet… ruskigt kallt alltså.
Det här tänker jag inte bada i, sa jag direkt. Jag är för klok för att utsätta min kropp för det här. Jag provade att doppa ner Amandas fötter i vattnet, men hon tyckte också det var obehagligt kallt för hon drog upp benen så långt hon kunde och gnydde lite. Jag testade att känna på vattnet i barnpoolen men den var lika illa den, fast det var så lite vatten i den. De värmer inte upp sina pooler alls utan låter solen göra det och det blir väl för kallt om nätterna här nu, värmen i november räcker helt enkelt inte till badbar temperatur.
Men Jonas verkade ha bestämt sig för att har man bytt om till badshortsen och gått ner till poolen kan man inte bara vända, utan då måste man ändå i vattnet för sakens skull. Det var kanske det kortaste bad jag någonsin sett. Plask, och en halv sekund uppe ur vattnet igen. Frisyrgelén eller vad det nu är för hårklegg han använder rann på näsan på honom, och när jag påpekade det sa han att fick det i munnen och så hoppade han faktiskt i vattnet en gång till för att få bort allt hårklegget.
Sen gick vi upp på rummet så att Amanda fick krypa och röra på sig lite. Det blev en favorit i repris till lunch – vi hade fortfarande kvar en del godsaker och när vi var ute köpte vi lite mer lufttorkad skinka och bröd. Jonas köpte en liten flaska vitt vin för under 10 kronor, det är verkligen löjligt billigt här nere.
Vi åt på balkongen, och jag la ut en filt på golvet där Amanda fick krypa och slängde till henne lite saker att leka med. Givetvis var ju det som fanns på vårt bord i alla fall mycket intressantare efter ett tag. Hon fick tag i en liten chipsbit som hon förtjust tuggade på. Det är ajabaja-mat för liten bebis egentligen, men en så liten bit som hon fick tag i kan ju inte göra nån skillnad på det stora hela.
Efter ett tag däckade Amanda i min famn, så jag klädde försiktigt på henne en kofta och la henne i vagnen. Solen hade precis hunnit gå ner, och havet och himlen var färgade i vackra pasteller. Ljust rosa på himlen, blågrå toner på havet. Vi gick längs med vattnet, när Amanda plötsligt vaknade och gallskrek. Jag tror hon vaknade av ljudet av en bil som åkte förbi lite väl hastigt. Därefter ville hon bara vara i min famn, det gick inte för sig att åka vagn eller ens vara hos pappa. Det blir så ibland när hon blir väldigt trött eller om hon blir skrämd. Tack och lov för bärselen! Även om jag har lite ont i ryggen så hjälper den enormt mycket.
Vi hade tänkt äta middag vid nåt av matställena längs havet, men de stängde alla igen när solen gick ner. Konstigt, vi hade trott de skulle vara öppna länge. Det gjorde i alla fall inte mig något att ta ett extra varv i byn eftersom jag inte var ett dugg hungrig. Det var söndagskväll, men ändå var Cacais galleria med affärer öppen. Vi gick in där och eftersom Amanda varit rätt gnällig från att hon blivit väckt vågade vi inte äta på något snofsigare ställe så vi tog lite att äta på foodcourten i gallerian. Jonas, som var den av oss som var hungrig, gick några varv längs alla restaurangerna innan han till slut valde ett brasilianskt ställe där han köpte en tallrik med kött, ris och feiojada – böngryta. Han åt rätt fort upp köttet och petade i sig lite av riset. När han sen satt där med en tallrik full med en massa ris och böngryta såg han lite fundersam ut och mumlade "det inte var något vidare mat, en massa bönor och skräp, jag funderar på att gå och köpa en pizza, eller en glass…" Så försvann han iväg och kom strax tillbaks med en superstor glass.
Själv var jag inte alls hungrig, men jag tog en glass och lite färskpressad apelsinjuice i alla fall. Amanda fick smaka på juicen, det gillade hon. Det är smart med sugrör, hon är ju expert på att suga! Hon fick faktiskt lite av pappas ris också.
Dag 5 Utflykt till Belem
I guideboken finns det ett helt kapitel om ett område i utkanten av Lissabon som heter Bélem, och det passerar vårt pendeltåg på vägen in till Lissabon. Därför tänkte vi att det blir det lätt för oss att åka dit som en liten utflykt. Det blir ju bara som att åka till Lissabon fast gå av lite tidigare. Vi hade fel… när vi satt på tåget såg vi byggnaderna i Bélem som vi tänkt besöka, men tåget körde på i full fart… och passerade stationen! Det stannade inte på Bélems station! Amanda stod upp i mitt knä och vinkade till de andra på tåget, och hon studsade lite upp och ner. Plötsligt kunde jag ana en välbekant lukt… babybajs! Vi var lite osäkra på hur bra de här portugisiska blöjorna egentligen var, och vi hade dessutom missat vår tågstation så vi gick av tåget nästa gång det stannade. Vi bytte blöja på perrongen och sen tog vi tåget tillbaka en station. Det är så puckat vid stationer och annat här om man har barnvagn, rullstol av nån annan anledning har problem att ta trapporna, för det saknas väldigt ofta alternativ till dem. Så var det här också, så pappa Jonas fick bära vagnen först upp för en massa branta trappor, sen ner för lika branta trappor för att komma över till spåren på andra sidan.
På vägen hem från Bélem lärde vi oss att tågen i regel inte stannar i Bélem om man kommer från Estoril eller Cascais utan man ska man åka några stationer och byta till ett annat tåg mot Cascais. Men innan vi förstod att det var så man skulle göra missade vi ett tåg för vi inte fattade att vi skulle tagit det, och fick vänta en extra kvart.
Vi gick längs med en park med jättefina citrusträd som det hängde nån sorts orange citrusfrukter i, jag gissar det kan varit clementiner eller nåt sånt. Jag kunde inte låta bli att palla en, de såg så goda ut! Men stölden straffade sig självt, de var supersura…
Apprpoå sura -När jag fotograferade omgivningarna riktade jag kameran i närheten av några gamla skrynkliga tanter i helsvarta kläder och hucklen, som satt på en bänk nära citrusträden. Herregud, det skulle man visst inte ha gjort. De vart helt rabiata och började vifta på armarna och hota med sin käpp! Jag vinkade tillbaks så glatt jag kunde och skyndade mig därifrån, för även om jag lätt skulle kunna springa ifrån dem skulle det kunna se lite konstigt ut med en galen svartklädd russinkärring viftandes med en käpp efter sig...
Vi gick först ett varv i kvarteren ungefär enligt förslag i guideboken, men vi hade vid det här laget lärt oss att portugisiska fik är något utöver det vanliga, så vi hade siktet inställt på fika! Amanda hade somnat och låg i vagnen, så varför inte passa på när pyret sover, när det är lite lugn och ro.
Vi hade sett ett ställe som såg rätt populärt ut, men vi ratade det för det inte fanns bord utomhus. Men vi hittade inte direkt nåt annat ställe heller och det luktade vansinnigt gott av nybakta bakverk så vi gick tillbaks till huvudgatan till det där stället trots allt. En sån tur att vi gjorde det! Det visade sig vara värsta fika-palatset! De små söta bakelserna Pastis de nata som finns på alla fik här påstods ha sitt ursprung just på det här fiket, Casa Pastéis de Belém. Det var hur stort som helst, med massvis med stora salar med fikabord och man kunde till och med se på när de tillverkade de här kakorna genom stora glasfönster mot köket.
Vi fick Bélem-kakorna alldeles nygräddade och varma, och de var verkligen fantastiskt goda. Fast vi var nog bägge överens om att de ändå var lite godare med en gnutta kanel på, som vi fick dem nån annanstans. Såhär efteråt har jag sett vi vår guidebok att det står kanel och florsocker på borden som man själv ska pudra på kakorna– och jag som tänkte att de där burkarna var till att ha på kaffet men det var alltså till kakorna. Jag blir nästan lite sugen på att åka dit igen och prova hur de smakar med kanel på också… fast det var så krångligt att ta sig till Bélem, så vi skippar den idén. Men kanske nästa gång i Lissabon, för det här fiket var absolut värt att besöka!
Det var det förresten inte bara vi som tyckte. Det var hela busslaster med folk till det där stället, så jag kan bara tänka mig hur galet mycket folk det kan vara där i högsäsong.
(fortsätting följer)
Posts
All Comments
