Babysim

Eftersom Amanda somnat i sina riktiga kläder åkte hon för en gångs skull inte till babysimmet i pyjamas. Hon vaknade vid åttatiden, ca en kvart innan jag hade tänkt dra upp henne ur sängen. Det kanske lät lite mer än vanligt hemma för vi höll på och pysslade lite på morgonen, för vi skulle få gäster efter att vi varit och badat.

På babysimmet den här gången var det dags för undervattensfotografering. Babysimmet kändes det väldigt rörigt, det var nästan så att gången blev helt bortkastad. Vi fick bara en ny övning, karusellen med dopp där man snurrade runt bebisen i en karusell och så gick man ner på vattenytan och upp igen. Det var bara sisådär kul, Amanda tyckte det var mer kul att titta på alla andra och verkade knappt märka att vi höll på med nånting. Nä, det blev inte mycket till övningar den här gången utan det mesta fokuset var runt fotograferingen istället.

När det var dags att fotograferas blev instruerade att först ge dykkommandot ("ett-två-tre-dyyyyk!") och sen föra bebisen rakt ner i vattnet, och inte föra barnet framåt den här gången som vi annars brukar göra vid den övningen. Fotografen hade en jättestor häftig undervattenskamera, och när det var Amandas tur sa han "det var en glad en!" och så innan han skulle dyka ner i vattnet gjorde han nåt litet lustigt ljud och en grimas för att locka fram ett litet extra leende från Amanda.

Det skulle han INTE ha gjort. "Buäwwwäääää!!!" Amanda blev jätteledsen, hon tyckte helt klart att han var lite läskig och hon protesterade så högt hon kunde! Jag blev rätt förvånad, för hon brukar ju inte bli rädd i första taget. Alla i bassängen vände sig om och tittade på vår lilla mistlur, och de flesta hade inte hunnit göra fotograferingen så de kanske blev lite nervösa. Men det var ju inte själva dyket eller fotograferingen som var det otäcka för vi hade ju inte kommit så långt ännu, utan det läskiga var att fotografen försökte vara rolig....

Vi försökte igen lite senare när Amanda lugnat ner sig igen. När det var dags började hon nästan bli ledsen igen när hon såg fotografen, så han sa att han kunde dyka ner med kameran först och om hon började gråta när det var dags att dyka kunde vi låta bli. Hon var först lite ledsen, och han försvann ner i vattnet och hon var lite gnällig så jag avvaktade att dyka. Men så blev hon som vanligt igen, kanske för att fotografen var borta. Han låg ju under vattenytan och höll andan så gott han kunde.

Jaja okej vi testar väl igen då, för nu är hon ju glad igen, så jag körde dykkommandot och Amanda fick dyka innan fotografen blev alldeles blå i ansiktet. Jag trodde inte jag tog ner henne tillräckligt djupt för att få bra bilder, men när vi tittade på bilderna sa den läskige fotografen att de blev jättebra. "Mjaa" svarade jag lite tveksamt.

"Jo, det blir inte bättre än så här!" svarade han som ville sälja bilderna. Och det lyckades han med, vi kom fram till att vi tar dem, det var ju rätt coola bilder ändå. Det var frivilligt om man ville köpa fotona men man fick titta på displayen bak på kameran och bestämma sig om man ville ha dem eller inte. Jag tror alla köpte fotografierna. Kanske blir det så, speciellt med första barnet. Det är ju ett kul minne och en sån bild kan man inte riktigt åstadkomma själv.