Igår var vi på kalas för Anton

Idag fyller jag och katten Henry år. Det ska vi fira med en alldeles vanlig dag, i alla fall tills pappan kommer hem. Jag får väl se till att köpa nån burk tonfisk till kattstackarn, han får alldeles för lite uppmärksamhet nuförtiden. Just nu ligger han i mitt knä och myser, han passar på när lillan sover.

Planen för dagen är att bada i babybassängen på Söra Simhall vid 10, och efter några timmars äventyr på badhuset kommer Amanda att sova gott. Då kan jag ta en skön promenad. Jag hade egentligen tänkt att promenera ner till badet precis som jag gjorde förra gången, men jag skippar nog idag ändå. Det för det är mindre troligt att jag lyckas förflytta Amanda sovande från sängen till vagnen och det innebär att hon i så fall skulle vara vaken på den relativt långa vandringen. Och det betyder att jag i minst en halvtimma kommer få gnäll och en missnöjd liten tjej i vagnen, för inte vill hon sitta still i nån vagn inte. Så det blir nog bussen ändå, så går det fort och Amanda får sova länge. Promenera för min egen skull kan jag ju göra efteråt.

Igår var vi på kalas för Anton som fyller 1 år i veckan. Stackarn hade det ungefär som Amanda när hon fyllde år - han var helt slut av alla förberedelserna. Men det var trevligt hur som helst, och det var kul att träffa både Anneli och Andreas och de andra barnen med föräldrar.

Vi fick en massa godsaker med blått tema -blå dammsugare, kokosrutor/kärleksmums med blåfärgad kokos, och så en grön princesstårta, eller kanske man säger prinstårta när det är till en kille!

Amanda är en av de tuffaste ungarna i såna där sammanhang med andra barn nu. Hon sitter inte still och klänger på sin mamma, utan springer runt och utforskar allt möjligt. Provar leksakerna, provar pussa och krama de andra barnen (det brukar kunna resultera i hysterisk gråt hos de som får mottaga tecknen på kärlek), och springer runt varv efter varv med gott humör. De flesta andra höll sig rätt stilla och nära sina föräldrar. Jag känner på något vis att det kanske är resultatet av att hon fått all närhet hon velat ha att hon nu vågar ta stora steg framåt. För hon har ju verkligen varit jätteklängig och mammig tidigare, och hon är det fortfarande om hon är väldigt trött eller om hon är ledsen. Jag tror och hoppas att det är som jag läst att närhet och lyhördhet till barnen kan leda till - de vågar ta större kliv ut i världen för de vet att man finns där och känner sig i grunden trygga.

Det är förstås på gott och ont det där - när vi varit på Junibacken har hon sprungit ifrån mig precis hela tiden i full fart! Men det är ju härligt att hon vågar utforska och är så glad och vill uppleva allt! Jag får pusta och springa efter och fånga in henne gång på gång, men det kan jag leva med.

Oj vad tiden går, det är dags att börja tänka på vilken buss vi ska åka med. Väcka lillan och klä på henne, se till att vagnen är packad med handdukar, schampoo osv.