Katterna och Amanda

När vi kom hem från BB med Amanda så var vi lite fundersamma över hur katterna skulle reagera på henne. Vi var inte oroliga över att de skulle göra henne illa men vi trodde att det nog skulle bli det värsta trauma katterna råkat ut för än så länge i sina liv. Från att varit medelpunkt och ibland fått mer uppmärksamhet än de alltid önskat till att bli nummer två.

Men riktigt hur dramatisk förändringen skulle bli för dem hade vi inte insett - kattstackarna som ibland kan vara så tuffa i alla fall mot andra katter var totalt livrädda för vår lilla bebis. Hon behövde inte ens skrika för att de skulle fly fältet, det räckte med att man kom in i ett rum med henne i famnen där nån av katterna var så flydde katterna iväg till ett annat rum, eller än hellre ett annat våningsplan. Henry (den vita katten på bilden ovan) praktiskt taget bodde i gillestugan i veckor i sträck!

Nu har det gått 7 veckor och katterna börjar acceptera det nya livet. Turbo som tidigare alltid sov i vår säng har ibland vågat sig tillbaks till sängen ibland, på gott och på ont, för vi vill ju inte att han kliver på Amanda när han promenerar runt i sängen... Men nu när han är av med tratten ser vi honom inte lika mycket längre, han var mycket mer tillgiven och krävande med tratten på. (Ultimata tricket för att få keliga katter borde vara att gömma matskålen och sätta på dem tratt.) Men en för kelen katt är rätt så jobbigt när man inte har tid för den. Speciellt om den som Turbo gjorde, skrek i massvis för att få gå ut.

Det har tagit lite längre tid för Henry att acceptera Amanda, men nu är vi nästan där. Han kan ligga kvar betydligt längre i soffan nu även om hon är där. Fast till slut drar han ändå.. till sin kära gillestuga där han får vara ifred i lugn och ro. :-)