lite om Amandas humör

När vi träffade Noa igår blev jag återigen påmind om att vi har en extra livlig bebis.
Han var så lugn, medans Amanda flaxade hit och dit, hit och dit. Puh, man får kämpa för att hålla henne i styr.

När vi gick med vagnarna så tröttnade Amanda på att ligga i den när hon var vaken, så hon skrek och skrek.. tills jag lyfte upp henne och då var hon lugn igen. så efter ett tag provade jag lägga ner henne i vagnen igen. direkt började hon skrika på nytt.

Enda gången hon gjorde uppehåll var när hon liksom glömde att hon skulle skrika för hon satt och koncentrerade sig på att ta sin skallra och tugga på den.

Fast just nu är hon jättelugn, för hon sover! Faktiskt sover hon utomhus, precis utanför altandörren. Jag la ut dynorna till utemöblerna på marken på terassen och la henne på dem. Plötsligt blev hon så lugn och tyst . när jag tittade på henne märkte jag att hon somnat!

Det är inte så vanligt att hon sover på egen hand, hon gör det oftast inte så länge så vi får se hur länge friden varar. När hon sover tassar jag runt på tå för att hon inte ska vakna för hon kan vara så himla lättväckt.

Amanda kan inte krypa ännu men hon har ju viljan att ta sig framåt, och med mycket kämpande och stånkande kan hon faktiskt förflytta sig framåt. Det går inte fort, det tar kanske 5 minuter att förflytta sig en decimeter. Men tekniken ser bra ut, hon buffar upp rumpan, sätter i benen, skjuter ifrån. Om hon bara lärde sig att lyfta överkroppen också skulle hon komma framåt mycket bättre. Men himlar vad mycket det blir att hålla reda på då. Nu kan jag ju faktiskt gå ifrån henne om jag behöver hämta nånting i ett annat rum om hon är lugn och på bra humör. Men när hon kan ta sig fram själv... då är det ju kört. Då får jag sätta upp grindar överallt stänga alla dörrar och gömma allt som hon kan göra sig illa på. kul, men läskigt på en gång. Och det ligger inte så långt fram i tiden som det kan kännas nu.

Hon är väldigt bestämd när hon vill något, och hon kan ligga och babbla i massor för sig själv, det låter som hon provar vokalerna. aaaoooowääääääaaaaäöööööö . Inte skrik, utan det låter mer som en sång. häromdan lät det faktiskt som hon sa mamma, men det gjorde hon ju inte och knappast medvetet heller, men hon sa typ "wäää-wääää!" på ett sätt som lät väldigt mycket som om hon ville säga mamma. Pappan, som hon satt i knät hos just då tycke också det lät så :)