Fixat pass till Amanda

Vi ska ju ut och resa i höst och även små bebisar behöver eget pass numera så idag har jag varit på passexpeditionen och fixat passansökan till Amanda. Hon fick sitta på en hög pall när fotot skulle tas, och jag höll henne i sidan så min hand kom med på hennes passfoto. Mannen i luckan frågade om jag visste hur lång h on är. "Ja 70 cm, för några dar sen", ok då får hon inte växa på 5 år nu då!" sa han med ett leende och skrev in 70 cm som längd i passet. Det är inte länge utseende och längd stämmer på småttingarna och det här passet ska ändå vara hennes giltiga i 5 år nu. Men å andra sidan, hur ska man annars göra?

Men innan vi gick till passexpeditionen hann vi med en del annat under morgonen. Jag hade en lektion på körskolan kl 8:30 . Inför det var jag nervös som 17, inte så mycket för själva lektionen egentligen som för hur det skulle gå med Amanda. Skulle hon skrika när vi skulle ge oss av? Skulle vi lämna henne till morfar som fick promenera med henne i vagnen, men hur skulle det då gå om hon vaknar och är olycklig? Eller skulle det vara bättre att ha med henne i bilen? Men om hon skulle vakna skulle det bli kaos direkt å andra sidan. Skulle hon somna om. Hur var det mest taktiskt att lägga upp hennes "vaken-tid" under morgonen?

På morgonen kom jag efter visst tvekan fram till att det smartaste nog måste vara att väcka henne (så skonsamt som möjligt för hon inte skulle bli på dåligt humör)
så hon får en del vaken tid innan vi ger oss iväg och hinner bli trött på nytt, annars kanske hon är som piggast och till råga på allt hungrig när det är dags för körskolan.

Vid tjugo över sex på morgonen blev hon väckt. Det smartaste sättet jag kommit på för att väcka henne är att pyssla med något som gör henne nyfiken. Öppna och stänga en låda, prassla med något, eller göra nåt annat spännande som gör henne nyfiken. Rätt vad det är sträcker hon ut en liten hand och ska "hjälpa till" med lådan eller passa på att ta den där spännande prylen... Vaken, med ett leende! Hon var i full fart ett tag där på morgonen, men innan vi hann iväg hann hon däcka i mina armar. Hon sov när vi åkte och hämtade upp morfar, hon sov medans vi försiktigt flyttade ner henne i vagnen och hon sov hela tiden medans han gick runt med vagnen och jag körde bilen. Det gick faktiskt hur bra som helst!

Hur själva körningen gick då? Jodå, det gick bra. Vi fick lite att tänka på, som vilken ordning jag ska titta i speglarna, hur jag ska planera körningen bättre och hur de tycker att man ska hantera backning.

Efter körningen hängde vi med i bilen till pappans jobb i Vreten och därifrån promenerade jag med Amanda till Rådhuset. En av promenaderna i boken Barnvagnspromenader i Stockholm går den vägen och det var lite kul att prova en av turerna. Jag fick stanna längs vägen för att Amanda inte var sugen på att sitta i vagnen, men det är ju så det brukar vara. Bra att jag hade Becon med mig, hon fick åka i den.

Innan besöket på passexpeditionen lunchade jag med Lina. Vi åt riktigt bra sallader på ett fik som hette Café Hilma Sofia. Det besöker jag gärna igen. Amanda sov i väskan på ryggen tills jag var nästan klar med salladen. När hon vaknade blev hon matad med banangröt.

Det är förresten jättelätt att mata henne med de färdiga gröterna när man är ute för hett vatten kan man oftast få tag i på fik som har en vattenkokare eller nåt annat med hett vatten till te. Dessutom klumpar sig inte såna här gröter och de behöver inte koka upp som man behöver med vanliga havregryn. Fråga mig inte varför, det är väl rätt skumt egentligen. Och läser man innehållsförteckningen innehåller de bland annat palmolja. Vad ska bebisen ha det för? Men men, ibland får man vara lite smidig också, det är trots allt praktiskt. Och hon får ju bara hemlagat till middag hemma i alla fall. Inte för det är nödvändigt egentligen, men det är ju rätt lätt att ta undan lite av maten innan jag saltar och kryddar allt för mycket och mixa och sen frysa in i isbitsformar.
i
Efter besöket på passexpeditionen, vilket för övrigt tog ett tag med väntetid, kissning och matning av Amanda gick jag ut och tänkte se mig om lite på kungsholmen för det är ju inte så ofta som jag är i de krokarna. Men Amanda blev jättegnällig, och gnället eskalerade till ett helt hysteriskt skrikande. Hjälp, undrar om hon gnäller för hon är kissnödig, eller behöver jag amma igen? Siktade fort på parken längs vattnet och halvsprang med en gallsskrikande Amanda i famnen. Plötsligt sprang en vänlig man fram och erbjöd att jag kunde mata bebisen på hans frisersalong. Tja, han verkade snäll och Amanda var helt vild, så varför inte? Det visade sig att han visste vad det handlade om för han hade själv hela fem barn själv. Det slutade upp med att jag passade på att klippa håret där, för det hade jag ju inte gjort sen jag var gravid så det var ju jätterisigt. Amanda fick vara på golvet och leka eller i min famn när hon började grina. Det var tur att han inte hade några andra kunder och att han var så van vid barn. Tack vare det gick det faktiskt jättebra.