Utveckling

Utvecklingen går fort nu. Eller det kanske den gjort hela tiden, men nu märks det så konkret.
Hon förstår nog mer nu än vad vi tänker att hon gör och hon börjar kommunicera med oss med språket.

Här är några exempel från i helgen.

I lördags, när jag höll Amanda i min famn kom katten Henry vandrandes på golvet. "Var är Henry?" sa jag till Amanda. Hon började titta ner mot golvet, söka av med blicken och när hon såg honom pekade hon och gjorde ett ljud.

På söndagsmorgonen i sängen tog jag på hennes näsa, min näsa och pappans näsa och sa "Näsa". När jag sen frågade "Var är näsan?" tog hon antingen mig eller pappan på näsan. Samma sak upprepades med "Öra".

När jag pekar på blomman på tavlan i hallen och sa "blomma" var det som om hon tittade igenkännande på den, och så blev hon jätteglad. Kanske minns hon att jag sagt så förrut. Jag tror nästan det.

I förra veckan när jag gjorde te pratade jag med henne som vanligt. Jag brukar berätta vad jag gör för nåt för jag tänker att hon nog uppfattar orden och lär sig lite längs med. Dessutom tror jag det är trevligare för henne - och mig! - än om man bara gick runt under tystnad hemma.
Hur som helst, när jag fixade mig lite te sa jag till henne "Mamma ska ha lite te". Då svarade hon "t". Hon gjorde ljudet av bokstaven t. Det är rätt häftigt att hon härmar. Hon vet inte riktigt vad te är förnånting men hon försöker säga som jag.

Ja tro det eller ej men hon kan faktiskt säga sitt namn också. Det låter inte helt tydligt ännu, det är mera nåt i stil med "Aaaa-maaonda" men det kommer efter att vi sagt "Kan du säga Amanda?" så det är ingen tvekan om att det är Amanda hon försöker säga.

När vi säger "aaaa-aaah!" så svarar hon med samma ljud. Nån gång i helgen när jag trallade blinka lilla stjärna svarade hon med ett liknande ljud. Mycket av det jag gör helt omedvetet går nog in, jag kan nog börja lära mig om mig själv av henne.

Hon vet att jag tar upp henne i famnen när hon är ledsen om hon vill det, för när hon kryper fram till mig och låter gnällig ställer hon sig nu på knä och sträcker upp armarna - hon möter den rörelse jag gör när jag böjer mig fram och lyfter upp henne.

När hon kryper runt i hallen och jag går in i ett rum kryper hon fram till de olika rummen och aktivt letar efter vart jag tog vägen. Hon tittar in i rum efter rum. Visseligen har hon inte värst långt tålamod, det dröjer inte länge innan hon börjar gråta och gnälla om hon inte hittar mig men jag tycker ändå det är rätt coolt att hon börjar förstå att jag är i nåt av de andra rummen och hon själv kan ta reda på mig.