Ensamma hemma

Lilltjejen har hållt igång nu på morgonen, som hon alltid gör. Hon är väldigt intensiv när hon är vaken. Det är full fart hela tiden, inte en lugn stund. Tålamodet att sitta stilla är i stort sett obefintligt. Hon är full av liv hela tiden! Och helt underbar.

I veckan gick jag förbi en bokhandel och köpte "Den silvriga barnkammarboken" till Amanda. Den silvriga är full av sånger, och jag satt och sjöng en stund för Amanda tidigare idag, medans hon undersökte allt möjligt hon hittade i sängen. En lång stund satt hon och tuggade på ett paket pappersnäsdukar. Sen släppte hon den och gick loss på min mobiltelefon. Den gillar hon också att gnaga på, och visar tydligt att hon har fattat vad det är för nånting nu för hon tar den till örat hela tiden och ler.

Vi är ensamma hemma för pappan är i Idre och åker skidor, och moster Marika som egentligen är på besök var i Örebro under lördagen för att fira sin killes brors 30årsdag.

Igår kväll, efter att farmor och farfar hade åkt hem var lillan lite uppspelt och ville inte somna. Till slut sa jag "ska vi ringa och säga godnatt till pappa?", tog telefonen och slog numret. Direkt sken hon upp som en sol, studsade upp och ner och blev alldeles till sig av glädje. Men signalerna gick fram en efter en, men inget svar. Provade igen, men inget svar då heller. "Pappa svarar inte nu" sa jag till lillan, men hon förstod inte att det inte gick att prata, utan hon gav mig telefonen gång på gång och sa "dada! dada! dada!" som hon ofta uttalar pappa. Jag provade nån gång till, med samma resultat. Tur nog ringde pappa upp senare! Han hade glömt telefonen på rummet.

"Vad gör du vaken så här dags lillan, ska du inte sova? Pappa är onykter!" sa han till gullungen, och kanske hjälpte fyllan till lite för de pratade en lång stund med varandra. Efter de lagt på tog det ett tag till innan hon kunde somna, men sådär halv ett, kvart i ett på natten blev det äntligen lugn i huset och jag fick sova.